Etiska funderingar hos en 40 plussare

Läser dagligen insändare i lokalpressen om människor som blivit utan sjukbidrag, sjukpenning eller föräldrarpenning pga av långa handläggningstider eller avslag. Personalen på försäkringskassan blir dagligen utskällda och många frågar sig vem som bär skulden för detta och att det självfallet är fel med avslagen då den enskilda inte kan återgå till sitt arbete pga av sjukdom och därför inte kan stå till arbetsmaknadens förfogande. Att vårt trygga försäkringssystem havererat råder det ingen tvekan om. Ej heller att det är våra makthavare som bär skulden för detta. Visst finns det människor som fuskar och de alltid kommer att utnyttja allehanda möjligheter för att slippa arbeta men det gäller självfallet inte majoriteten av de som står utan inkomster. Under min uppväxt på 70 talet fanns det något som kallades solidaritet mellan människor och med gemensamma krafter gav man sig ut på demonstrationer när orättvisor uppstod vilket resulterade i att makthavare och politiker fick ändra många orättvisa beslut. I dag premieras ju ett individialistiskt tänkande som naturligtvis medför att solidaritet är ett ord som inte existerar och så länge det inte påverar dig eller din familj så är det skit samma för du har ju fullt upp med ditt och inte tid och engagera dig i allehanda problem..usch usch

Oj upptäckte att det krävs en hel del närvaro om man ska vara aktiv i sitt bloggande. Gårdagen gick åt till att göra två intevjuer med två personer och deras syn på stress vilket resulterade i att jag satt hela natten och skrev ihop ett arbete som skickades in idag. Även om det är otroligt spännande så krävs en det närvaro i det man sysselsätter sig med. Här är resultatet av de två intervjuerna:

Beskriv din uppväxt! (Lappland)

Jag är född i slutet på sextiotalet i en liten by med tolv hushåll i lappland. Jag är det tredje och yngsta barnet i familjen och sladdbarn. Under min uppväxt fanns inga barn i byn och jag umgicks mest med vuxna förutom vid lov eller på helgerna då det kom barn till byn som hade någon anknytning till dem som bodde där. Min far jobbade i skogen och min mor var hemmafru. Jag är född i vecka 27 och det var en sensation att jag överlevde med den tidens sjukvård. Att jag överlevde betraktades av min omgivning och släkt som unikt och jag växte upp med förutsättningarna att jag var speciell. Under min barndom fick jag ofta höra att jag hade gåvan även om jag inte riktigt förstod vad det innebar från början. Men släkten var mycket intresserade av mina berättelser om sanndrömmar och andliga upplevelser och jag fick mycket uppmärksamhet. I min familj var de inte särskilt religiösa även om en av byns stora händelser var när evangelister från pingstkyrkan kom dit en gång per år och då var alla i byn med på mötena. Präster från svenska kyrkan ansågs vara ett finare folk och var inte omtyckta då det i tidigare generationer försökt bestämma över folket i byn. Det berättades ofta historier om hur folket i byn lurat prästerna. Mina föräldrar sjöng ofta väckelsesånger men det gjorde de inte för att de var religiösa. Berättelser ur böckerna ”Barnens bibel” lästes upp för mig likväl som boken ”Tusen och en natt”. I byn fanns flera platser med olika sägner och historierna om släkten och vilka som hade andliga gåvor var viktiga. Mina föräldrar åkte ofta till olika helare som de hörde talas om med mig då jag hade svår allergi. Under min uppväxt stod jag min far närmast då han var en mycket barnkär person.

När jag började skolan fick jag åka skoltaxi till närmast byskola som låg en mil bort och i samma veva flyttade en barnfamilj till byn och jag fick en kompis i samma by. När jag var femton år flyttade jag till närmast större stad för att börja på gymnasiet och bodde då på ett elevhem under veckorna. Under gymnasietiden bestod min kompiskrets av hårdrockar och vi var ute på helgerna samtidigt som jag sökte mig till pingstkyrkan och var med på olika aktiviteter och möten. Under gymnasietiden började även folk anlita mig för att hitta borttappade saker och för att jag skulle sia om framtiden. Vid nitton års ålder flyttade jag till en större stad för att utbilda mig till teckenspråkslärare och när utbildningen var klar arbetade jag som teckenspråkslärare och sekreterare på ett studieförbund. Mitt engagemang i pingstkyrkan fortsatte och vid tjugoett års ålder kände jag mig kallad för att bli diakon och jag påbörjade en ettårig utbildning. Efter utbildningen fick jag ett arbete som diakonassistent (vikariat) i Svenska kyrkan samtidigt som jag gick med i ”New Age” föreningen ”Du människa” som var en förening som anlitade olika föreläsare i landet. Småningom blev jag vice ordförande där samtidigt som jag arbetade i Svenska kyrkan. Efter vikariatet i kyrkan bestämde jag mig för att starta ett eget företag då jag inte kunde hitta något arbete som diakon. Jag flyttade sedan till mellersta Sverige för att jag ville upptäcka något nytt och etablerade företaget där.

Beskriv din uppväxt! (Tjeckien)

Jag växte upp med mina föräldrar i en stad på ca 80 000 invånare tre mil utanför Prag. Vi bodde i en lägenhet tillsammans med mina morföräldrar men hade ett eget rum i en grannlägenhet. Kök och toalett disponerades av oss gemensamt med morföräldrarna.  När jag var fyra år skildes mina föräldrar och efter en tid träffade min mamma en svensk man som arbetade som resemontör i olika länder. Min mor gifte sig och jag fick flytta till mormor och morfar då min mormor som var en mycket dominant och speciell kvinna bestämde att det skulle vara så eftersom hon ansåg att äktenskapet mellan mamma och hennes nya man inte skulle hålla. I samma veva tappade jag även kontakten med min far och mycket av det som hände var tabubelagt och något som man inte pratade om under min uppväxt.

Under min uppväxt var religiositet inte något man pratade om utan det var egentligen något som var förbjudet och om man var med i något sådant sammanhang kunde det påverka möjligheten för vidare studier till universitetet eller om man sökte ett arbete. Min mormor och morfar gick aldrig till kyrkan däremot betalade min mormor en avgift till den protestantiska kyrkan varje år. Jag vet inte varför hon gjorde detta då vi inte hade någon som helst kontakt med kyrkan. Min mormor hade en stor bekantskapskrets och en av kvinnorna var med i Jehovas vittnen och man pratade mycket om att de kunde gå till fängelse pga. av sin tro. När jag var barn fram till tonåren bad jag alltid en nattbön varje kväll men jag har ingen aning om vem som lärt mig denna och det var mer en ritual än att det hade någon religiös betydelse.

Såsmåningom flyttade jag med mina morföräldrar till en modern trea och vid varje sommarlov som var förlängt till 2,5 till 3 månader åkte jag till min mor och hennes nya man som bodde på olika platser i världen bl.a. i Usa, Australien, Pakistan och i flera olika länder i Europa. Min mamma besökte mig även två till tre gånger per år i Tjeckoslovakien som det kallades då. Under min uppväxt var det morfar som var en mycket kunnig man som var och blev min stora förebild. Han tycket om att diskutera om olika ämnen och väckte mitt intresse för bl.a. historia. Det märkliga var att jag aldrig såg min morfar läsa ändå kunde han mycket om olika ämnen och vi pratade även om spöken och andar och när jag var i tonåren började jag och min bästa kompis besöka olika spågummor så man kan säga att det var där mitt intresse för det andliga väcktes. När jag gick i skolan undervisades vi inte i religion då det var förbjudet och det fanns aldrig några program om religiositet på tv eller artiklar i tidningar om detta. Efter jag avslutat min naturvetenskapliga gymnasieutbildning arbetade jag som kontorist med inriktning mot teknik på ett företag och sedan som fritidspedagog inom PIonir vilket är en motsvarighet till scouterna fast med kommunistisk inriktning. Kommunismen sågs inte som något bra för den vanliga människan och när jag var tjugotvå år bestämde jag mig för att stanna i Sverige hos min mamma under en sommar vilket i praktiken innebar att jag inte kunde åka till Tjeckoslovakien på många år då man ansågs som en svikare.

Beskriv din nuvarande situation familj, arbete, utbildning, intressen! (Lappland)

Jag är ensamstående med en ettårig son och bor i ett eget hus i stan. Jag är en stadsmänniska och kan inte tänka mig att bo isolerat eller på landsbygden. Jag har ett eget företag och undervisar i reki både i Sverige och utomlands. Jag jobbar även med vägledande samtal och hjälper till att hitta människor som försvunnit eller efter borttappade saker. Innan jag blev barnledig medverkade jag i ett lokalt radioprogram då folk kunde ringa mig under sändningstid och jag berättade då var de kunde hitta sina saker. Jag är utbildad teckenspråkslärare, diakon och psykoterapeut steg ett men jobbar som egenföretagare och trivs med det. Min fritid går åt till att jobba i företaget annars är jag barnledig och hemma med min son. Intressen är huset och vänner.

Beskriv din nuvarande situation familj, arbete, utbildning, intressen! (Tjeckien)

Jag är ensamstående och bor i en lägenhet på två rum och kök centralt i stan. Jag jobbar som flyktingsamordnare för ensamkommandebarn och har det övergripande ansvaret för verksamheten med personal, godemän och boendet. Jag är utbildad arkivarie och har läst ett flertal fristående kurser på universitetet bl.a. historia, etnologi, arkeologi och ekonomisk och politisk historia. Under min fritid läser jag mycket, reser, tittar på tv, umgås med vänner och vattengympa.

Beskriv din syn på begreppet stress och vad det innebär för dig! (Lappland)

Stress för mig innebär att jag blir avbruten hela tiden och inte får göra saker klara. Telefonen kan ringa i ett då folk har ett behov av mina tjänster och vill boka in tider, kurser osv. Stress är även att inte ha överblick över saker. För cirka åtta år sedan var jag på väg att bli utbränd då jag hade så mycket att göra i företaget. Jag såg på mitt arbete som ett kall och trodde det var min uppgift att hjälpa alla. I samband med detta började jag gå i psykoterapi och beteendeterapi och lärde mig sätta gränser. Det är viktigt att sträva efter att vara närvarande i nuet (mindfullness) vilket jag även undervisar om i mina kurser i reki.

Beskriv din syn på begreppet stress och vad det innebär för dig! (Tjeckien)

Jag är egentligen inte stressad utan tycker om när det händer mycket runt mig. Jag tycker om snabba beslut och faktiskt är jag intresserad av konflikthantering och hur man löser problem. Stress för mig är samtal som inte leder till något beslut då jag blir rastlös, uttråkad och även arg. Stress under barndomen var för mig att åka runt till olika platser och jag har i dag mycket svårt med avsked och mår dåligt av sådana situationer och kan bli oproportionerligt ledsen. Jag har aldrig fått någon behandling mot stress men har kommit på att mina flertimmars bad en gång i veckan gör att jag stressar av och läsandet gör även att mina tankar fokuseras på något annat. Under barndomen var min mormor mycket kritisk och var alltid rädd för vad människor skulle tycka om man gjorde si eller så vilket påverkade mig i form av osäkerhet för vad andra skulle tycka om mig. Idag struntar jag i vad folk tycker även om det kan komma tillbaka i vissa perioder.

Beskriv din syn på tro! (Lappland)

Så långt tillbaka jag kan minnas har jag alltid trott på en god kraft som vill oss väl. Jag har en Gudstro.

Beskriv din syn på tro! (Tjeckien)

Jag tror inte på Gud. Jag skulle gärna vilja tro men besöker endast kyrkor av historiskt intresse. Jag anlitar sierskor men jag är ambivalent i frågan om det är sant eller inte. Jag tror på en andevärld men ändå inte. Religion är ändå något jag intresserar mig för.

Diskussion!

Om vi utgår från kvinnornas berättelser och uppväxtförhållanden så skiljer de sig markant. Båda kvinnorna har dock genom olika kriser lärt sig och hittat sina egna strategier för att hantera stress. Om vi utgår från de skilda historierna så upplever kvinnorna stress av olika slag vilket tydligt har kopplingar till deras uppväxt. Den ena kvinnan har sedan barnsben fått veta att hon har en särskild gåva som medfört att hon i sitt vuxna liv känt sig ansvarig för att lösa alla klienters problem och behov av stöd och vägledning genom sitt yrke som sierska. Detta slutade med att hon var i behov av beteendeterapi för att hitta strategier för att inte bli utbränd. Den andra kvinnans uppväxt har påverkat hennes upplevelser av separationer till den grad att hon i dag kan bli oproportionerligt ledsen vid separationer. Kvinnan uppger även att hon medvetet valt att leva som ensamstående då hon inte ser familjelivet som givet. Hon anser att hon påverkats av bandomens många separationer och anser att hennes livsval ligger som grund för detta.  Uppväxtförhållanden hos de båda kvinnorna har även påverkat deras sätt att tro och möta omvärlden genom att den ena kvinnan sedan bardomen valt att stå fast vid sin Gudstro och samtidigt jobba som sierska vilket hon inte ser som någon svårighet bl.a. utifrån att hon mött en positiv bekräftelse av sina förmågor under sin utbildning till diakon. Den andra kvinnan har inte fått någon religiositet med sig från barndomen då det var förbjudet under hennes uppväxt men känner ändå ett intresse och en nyfikenhet vilket kan kopplas till att hennes förebild var den som väckte hennes intresse för det andliga.

Läste för några månader sedan en intresant C-uppsats från år 1995 med rubriken Svenska kyrkan - endast en marginaliserad kristen institution av bla. Tobias Nystrand. I den avslutande diskussionen uttrycktes för mig en hoppfull syn på Svenska kyrkan med citatet "Som vi tidigare påvisat finns teorier som beskriver människans behov av religiositet såsom evig. Dessa teorier finner vi intressanta. Kanske finns det något andligt hos det flesta människor som kommer att föhindra rationaliseringsprocessens fullständiga utbredande. Detta skulle i så fall betyda att det finns åtskilliga potentiella själar för Svenska kyrkan att fånga in" . Enligt programmet Existens 080923 framkom det att sekulariseringen i Sverige bromsats upp och att Sverige ligger i topp vad dett gäller någon slags tro på ande eller livskraft. Fyrtio och femtitalisternas barn går emot sina föräldrar och tycker att det är helt ok att tro. Trots att inte unga går mer i kyrkan uppvisar dagens unga ett intresse för frågor som handlar om religion och livsåskådning. Privatreligiositet anses passa den senmorderna människan men jag är ändå hoppfull för att Svenska kyrkan ska hjälpa människor att fylla mycket av det tomrum som speglar den sökande människans behov av trygghet. Vi lever i ett gungfly och det finns i dag inga givna värden på vad som är rätt eller fel vilket tyvärr skapar många extrema grupper som som ger tydliga svar men ändock är destruktiva. Tyvärr har jag av egen erfarenhet upptäckt att många människor ser på den Svenska kyrkan som en negativ moralkoloss som inte längre uppfyller den enskilda människans behov och tro. Men ack så fel det handlar om fördomar, jag talar även här av egen erfarenhet sedan finns det ju extrema människor i alla sammanhang.

När jag besökte sajten/bloggen som kallas bokhora fick jag se ett inlägg som gjorde att pulsen ökade. I några få komprimerade rader uppgav debattören att hon skulle bli helt avtänd om hennes kära skulle lida av syndromet Paulo Coelho och endast ha denna icke godkända litteratur i sin bokhylla Damen ansåg sig vidare lida av snobbism och gav förslag på vilken litteratur som hennes blivande skulla ögna igenom. Ja först ökade pulsen då jag är ett riktigt fan av Coelho. Sedan kunde jag inte låta bli att dra på munnen för syftet var ju att väcka debatt och vederbörande behöver inte vara särskilt uträknad för att begripa att vederbörande ger sig på en av de mest lästa författarna och kallar sig boksnobb för att få igång en radda med åsikter. Igår skrev jag ett inlägg på en blogg som löd så här: Vem kan bortse från Paulo Coelho som är en av framtida och nutida tänkare som lyckas sätta sina egna tankar på pränt i boklig form och därav inspirerat andra tänkare till att ge ut sina funderingar om livets mening!"